Började dagen med att titta lite på minnes sändningarna som är på tv idag, till minne av 69 personer som dog på Utöya och dem 7 som miste livet inne i Oslo. Allt på grund av den sinnessjuka människan..

Men det blev så psykiskt jobbigt och mina tårar bara rann, så jag var tvungen att ta en paus från att titta..

Började städa hemma istället, vilket behövs kan jag säga. Inte för att jag har stökigt, men det blir ju dammigt oavsett vad man gör liksom. Även min blommor fick sig en dusch i badkaret...

Men jag kunde inte hålla mig borta särskilt länge och nu sitter jag i soffan igen, och ser på direktsändningen från minnesceremonin ute på Utöya. Stod en tjej på scenen vid namn Renate i början av sändningen, och sjöng en låt som hon själv skrivit. Då hon är en av dem som var där ute förra året och överlevde, men hon såg sin pojkvän bli ihjälskjuten.  Var så vackert och framförallt starkt av henne tycker jag och av alla andra som faktiskt åkt tillbaka dit, exakt ett år efter det hemska som dem drabbades av då.

Jag kan såklart inte sätta mig in i hur det är att överleva en sådan händelse som dem varit med om. Men jag kan ändå sätta mig in i sorgen att förlora en familjemedlem och vän. Och det är inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom..

Idag går mina tankar till alla ungdomarna som miste livet på Utöya, dem som överlevde och deras anhöriga . Det berör mig så mycket att se hur en hel nation sluter upp i gemensam sorg. I en anda av kärlek, demokrati och människors likavärde. Istället för det motsatta som var själva syftet med detta fruktansvärda dåd.
Där sket du i det blå skåpet..
Du, vars namn jag har så svårt och heller inte vill minnas.

Hugs And Kisses