Beställde en bok för några dagar sen, som jag sett att många rekomenderar och tycker ha varit bra.

Så tänkte att den ska jag testa och läsa med, den heter " Kontaktkontraktet".

Ska bli kul se om den kan hjälpa mig och Baileys lite på vägen, även om jag har rätt bra koll då det inte är första gången man ska träna och lära en hund massa saker.

Men ibland så kan det vara skönt med en liten hjälp på vägen liksom..

Så nu har jag börjat läsa kapitel 1 som heter:'

Vem följer vem?

Om kontakt- och följsamhetsträning..

Det som står är ju rätt självklara saker, men skönt få det berättat lite mer utförande och sen ställer hon hela tiden frågor, som man själv ska fundera på.

Vilket är bra tycker jag, så man hela tiden får tänka efter.

Så det är vad vi ska "träna" lite på den närmaste tiden sedan.

Ja Baileys var med när jag skulle börja läsa, man kan nästan tro att han ska kolla vad matte tänker läsa.

Så han har lite koll på vad som komma ska   .

Hugs And Kisses

Typ galen eller nått liknande..

Fast det tycker ju en hel del att jag redan är, för att ha skaffat mig en amstaff..

Men ser det ut som jag bryr mig över det ??

Nej inte det minsta, jag kan säga att jag tycker dem är världens mest underbara ras.

Till och med tagit första platsen från labrador, som faktiskt alltid varit nr 1innan.

Men jag tycker faktiskt att amstaff påminner mycket om en labbe, fast i lite tuffare utseende, mer envis och sen så mycket gladare.

Och så mycket mer arbetsvillig och med på noterna.

Märks direkt på Baileys när han har lite tråkigt och tycker att det ska "hända" något.

Men det var ju inte det jag ville säga med detta inlägg..

Är nämligen så att jag ibland kan tycka att det känns så tråkigt att Baileys är ensam hund.

Även om jag vet att han får allt han behöver och vi tränar och har skoj ihop.

Och att han dessutom har sina hundvänner som han leker med, speciellt sina två staffe flickor.

Så är ju inte det samma sak, som att han hade haft sin egen kompis liksom..

Sen är det ju så att Baileys uppskattade att få leka med sin egen ras så mycket när vi var och hälsa på Adrian och hans underbara hundar.

Man fick verkligen se en annan hund i honom då, inte alls den "osäkra" han normalt sett annars varit ihop med andra hundar. Så nog märks det att dem förstår sin egen ras bäst, iallafall i mina ögon.

Fast samtidigt så är jag glad över att ha bara honom, då det är lättare och träna och allt.

Men samtidigt så hade det varit så mycket roligare för honom.

Att ha någon att busa med på promenaderna mm..

Ja tror ni fattar vad jag menar...

Det var det sista jag menade med att många säkert skulle kalla mig ännu mer galen, men det skiter jag med i.

Då detta är mina tankar och funderingar liksom.

Hugs And Kisses