Jag har ju glömt att berätta att dem ringde från CUL (skolan) igår, och jag kom in på ena kursen nu i höst iallafall.

Den andra visste dem inte än, men jag hoppas på den med.

Men iallafall så kommer jag att gå ons och fre förmiddagar nu 8-11.30, så har man ju lite som man ska göra iallafall.

Lollo kom med in så vi har ju varandra, men det ska bli skönt att se lite nytt folk med. Sen är ju alla där av samma anledning med, så lätt få kontakt då   .

Så igår beställde jag varsin bok åt mig och Lollo med, så den kommer väl nästa vecka då. Sen är det bara tuta och köra! Ser fram emot det som satan faktiskt, ska bli skoj. Och så kommer man närmare målet att bli USKA med.

Gäller att fortsätta plugga nu liksom, medans jag fortfarande har suget att göra det   .

Nej nu ska jag ta en dusch och sedan mysa ner mig i soffan.

Hugs And Kisses

Jag förstår inte vad jag gjort för fel ??

Hur kommer det sig att vad jag än gör och hur jag än beter mig mm så finns jag inte??

Jag har försökt med precis allt, men inget verkar "gott" nog åt dig.

Ända sedan jag var liten och så länge jag kan minnas så har jag alltid kommit i skymundan.

Det är bara en av oss som existerar i dina ögon, och så har det alltid varit.

Även när vi var alla tre, så var det precis likadant. Och fast den 3e av oss valde att bryta helt med dig, så lärde du dig absolut ingenting. Inte äns fast du förlorade honom och inte kunde lösa alla problemen.

Ja just då lovade du guld och gröna skogar, men det höll ju inte så länge..

Förstår inte hur man kan göra sådan skillnad på oss ?!

Sådana enkla saker som att komma ihåg en födelsedag liksom, hur svårt kan det vara?

Minns det som igår när jag fyllde 18 och jag var så glad den dagen. Telefonen ringde och jag svarade, det var du i andra änden men du frågade bara efter bror. Du kom inte äns ihåg att jag fyllde, utan jag hörde från vardagsrummet sedan hur mamma påminnde dig. Och sen bad du åter att få prata med mig och grattade mig. Visst det kanske är en skit sak, men för mig var det inte det..

Och nu fyllde man 30 år, för mig var det stort. Visst jag var i Turkiet hos mamma, och jag fick ju iallafall ett grattis samtal. Men någonstans så hade jag hoppats på mer, 30 är ändå 30 liksom. Och nej det handlar inte om pengar, men de är ändå en dag man minns liksom. Och jag fick absolut ingenting... ( jo av mamma )

Hur det än är så hälsade du aldrig på i Tierp när vi bodde där, och det var ändå vårat första egna boende.

Det var stort för oss liksom, men nää.

Och jag vet att hade det inte varit för att den andre av oss bodde här uppe, ja då hade jag aldrig sett dig nu heller.

För jag vet aldrig att du ska komma, utan får helt plötsligt höra det genom honom. 

Känns som att du kan åka jorden runt om det gällde honom, men när det gäller mig så kan man knappt göra ett skit.

Visst jag är värdelös på att höra av mig med, men det är väl inte så konstigt efter allt ?

Jag tycker inte det iallafall...

Nu är det dock så att jag trots allt är 30 år och jag klarar mig på egen hand. Jag har liksom lärt mig att leva med detta, men innerst inne behöver alla tjejer sin pappa. Precis lika mycket som en son gör.

Behövde bara skriva av mig lite, idag är ingen bra dag som sagt..

Hugs And Kisses